Ni säger att det inte finns bevis på mellanformer. I böcker kan man hitta nästan kompletta utvecklingen för hästen. Vad säger ni om det?

Den s k hästserien är en skapelse av paleontologer. Ganska nyligen tog man bort det ursprungliga utställningsmaterialet vid det Naturhistoriska museet i USA.

Nedan är ett utdrag ur min bok "Vetenskap som berättarkonst" som förhoppningsvis svarar på din fråga.

 "Hästens utveckling"

Under denna rubrik medger man [i läroboken Biologi för grundskolans högstadium. Försök & fakta, Gleerups 1988; red.anm.] först att man "[b]ara i några fall har hittat tillräckligt långa serier av fossil från samma djurart" för att kunna visa "de olika djurgruppernas utveckling steg för steg." Efter detta gör man följande påstående "Ett djur man vet mycket om är hästen."

Hästens förmodade utveckling från eohippus (för ca 60 miljoner år sedan) till den moderna hästen antas har gått via några "mellan-former" och tas alltså som kan-ske det viktigaste beviset för evolution.

Figur 2. Hästens förmodade urveckling. Efter läroboken. [Figuren finns tyvärr inte med här]

För att illustrera denna utveckling har boken reproducerat fem bilder av hästens 'utveckling'. (Figur 2) Den äldsta av dessa hästar är alltså eohippus ('urhästen'). Den var ett litet djur, ca 30 cm högt, med fyra tår i fram- och tre i bakbenen. Nästa häst är mesohippus. Den antas ha levt för ca 40 miljoner år sedan och var unge-fär lika stor som ett lamm, med fyra tår i fram- och tre i bakbenen. Nästa i serien är merychippos (för ca 25 miljoner år sedan), ca 100 cm hög, med tre tår. Den fjärde hästen är pliohippus (levde enligt den evolutionistiska tidtabellen för ca 5 miljoner år sedan). Den var ca 125 cm hög och hade bara en tå ­ alltså en helt vanlig häst med hov. Sist i denna serie är naturligtvis den moderna hästen equus.

Utgör nu dessa hästar en klar utvecklingsserie från en primitiv häst till den moderna komplicerade hästen? Svaret är återigen nej! Det finns flera detaljer som bör lyftas fram här. T.ex. är 'utvecklingen' från fyra tår till en tillbakabildning från det mera komplicerade till det enklare (förutsatt att det verkligen är en fråga om en 'utveckling'). Man vet att också i dag föds det ibland hästar med flera tår.

Dessutom ­ och kanske framförallt ­ är den antagna utvecklingsserien inte alls så enkel som läroboksförfattaren vill göra gällande. För det första har man aldrig funnit föregångare till eohippus. Den tycks framträda som en fulländad form utan kända föregångare. För det andra är eohippus och mesohippus ganska olika t.ex. i kroppsformen (se figur 2) och förutsätter därför en lång rad mellanformer för att överbrygga klyftan av olikheter. Olikheterna tycks vara t.o.m. så stora att det är helt legitimerat att fråga om de verk-ligen har någonting med varandra att göra. Richard Milton skriver att det "finns en klyfta i den antagna serien omedelbart efter eohippus och före dess antagna avkomma mesohippus... [så att] vi kan fråga vad exakt är det som på ett vetenskapligt sätt förenar dessa två?" Svaret är givet vi vet inte!

Milton har kommenterat vidare accepterandet av euhipposserien som bevis för evolution som en trossats. Eftersom en överväldigande del av antagna mellanformer i eohippusserien saknas kan man inte kalla denna serie för en "vetenskaplig teori" utan det är "fråga om tro".

Det faktum att det finns en livslevande varelse som liknar mycket eohippus nämns inte alls av läroboken, nämligen tapir. Dessa har inte ändrats nämnvärt från hyracotherium-stadiet utan har bevarat sina 'ålderdomliga' drag. (Hyracotherium dit eohippus tillhör är den 'tidiga' formen av landdjur från vilken alla hov- och klövddjur antas härstamma.)

Lärobokens försök att övertyga skolungdomar med resonemanget från det enkla (och litet) till det komplicerade (och stort) ger en vilseledande bild av hästens förmodade utveckling. Faktum är nämligen att det finns idag livslevande hästar som är mycket små, t.ex. shetlandsponny som är bara 60 - 110 cm hög. Den moderna hästen är inte heller den största som har funnits på jorden. En form, megahippos, av jättelik storlek har man funnit från avlagringar som tillhör den sena miocenperioden. Till saken hör att flera olika former av häst har levt sam-tidigt (så som också i dag). Barbara Stahl skriver "Alla argument om orsaker bakom orthogenesis (orthogenesis = en idé om en linjär och gradvis utveckling från primitivt till komplicerat, min anm) visade sig vara irrelevanta vid en närmare granskning av de antagna exemplen som används som stöd för en linjär utveckling och kastade därför tvivel över fenomenet."

Vi måste också komma ihåg att dessa olika former av hippos var alla hästdjur (med undantag av kanske eohippos som trots likheter med hästar var väldigt olik dem). Som tidigare nämnt liknar fossil eohippus mera tapir än häst. Om vi skulle se dessa två livslevande samtidigt skulle vi slås av likheter mellan dem och samtidigt kanske ha svårt att acceptera eohippus som 'urhäst'.

Påståendet att det "tar som regel mycket lång tid för en ny art att utvecklas" kan naturligtvis inte bevisas på något sätt. Påståendet är snarare bara ett eko av darwinistisk gradualism (gradvis utveckling), en uppfattning som många forskare har numera övergett antingen helt eller delvis. Att  påstå vidare att "det har tagit 2,5 miljoner år eller 250 000 generationer för en ny hästart att utvecklas" kan naturligtvis inte heller bevisas. Författaren har inte heller sagt vad man menar med "art"?

Men låt oss leka med bokens tanke att det krävs 250 000 generationer för att en ny hästart skall utvecklas. Från Eohippus till modern häst tog det ca 60 miljoner år. Detta skulle betyda ca 6 miljoner generationer (räknat efter en generationsålder på ca 10 år som man gör i boken). Under dessa 60 miljoner år har 24 olika hästar-ter ut-vecklats (6 miljoner generationer delat med 250 000 generationer = 24). Antalet äk-ta mellanformer (i en serie av 6 miljoner hästar) mellan eohippus och modern häst skulle vara 22. Av dessa förmodade mellanformer har bokförfattaren nämnt 3, mesohippus, merychippos och pliohippus. Lägg också märke till att av dessa antagna mellanformer utgör en stor del (ca 1/3 eller 7 'äkta') mellanformer (av 2 miljoner hästgenerationer) mellan eohippus och mesohippus. Men ingen av dessa nämns i boken och endast några få har över huvud placerats mellan dessa två. Vi erinrar oss Miltons ord att hästens förmodade utveckling inte är en vetenskaplig utan trosmässig fråga. Man har en stark överty-gelse att utveckling har ägt rum och som resultat av detta 'ser' man utveckling i fossil och placerar fynden därefter.

Diskussionen ovan har visat hur vilseledande läroboken är i dess resonemang kring hästens förmodade utvecklingshistoria.

Vesa Annala

Upp |   Skriv ut sidan